Jag förstår mig inte på mig själv.

Det regnar. Önskar att solen ville kika fram. Det känns så otroligt onödigt, på något sätt. Dåligt väder, alltså. Jobbigt. Men jag kanske inte ska klaga. 

Finns ju så mycket annat att vara glad över. 
 Som att jag ska träffa Lina senare idag. :) Vi ska nog bara ta det lugnt och kolla på film. Hon ville inte in på torsdagskvällen i Borås, inte jag heller, tror jag. Verkar mysigare att stanna hemma, i skydd från regnet.
Sedan kan jag vara väldigt glad över att jag nyss åt glass med hallon, som är så jävla enkelt och så jävla gott.
Och för att jag var på Liseberg i tisdags, med massa trevliga människor! 

Jag vill inte verka tråkig och negativ. Men jag tycker nog att jag är rätt otacksam jag är hela tiden. Blir aldrig nöjd, typ. Alltid är det något som är fel. Har väl alltid haft höga krav på mig själv (hehe, som liten på dagis ville jag organisera mina ihopknycklade silkespappersbollar i färgordning innan jag klistrade dem på pappret, medan alla andra barn slumpvis knycklade ihop pappret och limmade fast, om vartannat...). Kan säkert vara en bra egenskap i många lägen, så vida det inte går till överdrift. Vad säger ni? :O

Det gör det ibland. Går till överdrift, menar jag. Har jag höga krav på mig själv så har jag ju det på andra också. Vet inte om det kan stämma, men det låter väl rätt rimligt, tror jag... Sedan tänker jag så mycket också. Omedvetet. Det tycker jag är bra, i och för sig. Man blir klokare av det. Låter så jävla präktigt. Men tillsammans med de höga kraven kan det bli rätt så... jobbigt.

Shit, vad djupt allt blev. Har inte en aning om hur det kan bli bättre heller. Hm. Jag borde ändra på mina tankar, :) Trivas med att vara JAG :D Tiiiep älska att vara jag. Vore mycket bättre. BBBBUUUHUUUHUHU vad händer med mej? Kris. Det var ännu ett långt inlägg. 

Ni får stå ut, helt enkelt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0